Fick sova många timmar i följd i natt och vaknade upp till sol, hur underbart är inte det!? Det finns få saker som gör mig så där innerligt lycklig som solen. Älskar verkligen solen och är så otroligt beroende av den.

Idag ska vi ta ner den tredje och sista plankväggen i huset. Ska bli så skönt att alla plankor snart är ett minne blott.

På måndag kommer golvföretaget och påbörjar arbetet med byte av golv på hela nedervåningen. Det är också v e r k l i g e n någon jag sett fram emot och längtat till enda sedan vi flyttade in i huset för snart 6 år sedan. Golvet var redan då väldigt slitet med hål på flera ställen. Ja, ni läser rätt – hål! Jag vill sällan få med vårt golv på bild och när det varit ofrånkomligt har jag fått redigera bilden ganska mycket. Nya golvet är ett ekparkettgolv åt det ljusare/gråa hållet men ändå inte helgrått. Svårt att förklara, ni får se när det är klart 😍

Ha en fin lördag, finisar! Puss!

Enda sedan bilolyckan 2005 har jag haft min whiplash, en skada som orsakat smärta i nacke och rygg v a r j e d a g. Jag visste inte från början att jag ådragit mig en whiplashskada, men jag visste att det var något allvarligt som aldrig skulle försvinna.

Under alla dessa år har jag dealat med smärtan. Accepterat den, men inte skadan. Accepterat att jag har ont & kommer att ha ont. För alltid. Accepterat en viss rädsla av en oviss framtid för min hälsa, eller ska jag säga ohälsa?!

Sedan några år tillbaka har jag en fantastisk naprapat som jag besöker vid behov. Han är min räddare i nöden. En person som påminner mig om nuet, men hjälper mig att glömma framtiden. Efter att han uppmanade mig att låta mig själv röntgas fick jag igår röntgenutlåtandet förklarat för mig med mina egna röntgenbilder. Jag fick för första gången se min nacke och jämförd med en annan nacke. En frisk nacke. Wow! Vilken käftsmäll! Jag visste att jag har en skadad nacke men jag visste inte hur mycket sanning som skulle kunna visas på röntgenbilderna.

Beskedet var att nacken är allt annat än bra. MEN! Den går att jobba med & den går att få bättre. En nyhet som borde höja mig till skyarna. Kanske behöver informationen sjunka in först innan jag kan glädjas åt beskedet. Men just nu är jag lite omtöcknad… Tidigare har det varit relativt enkelt att förneka, men nu är det röntgenbilderna, sanningen, det enda jag ser.

Det var en jobbig dag igår på flera sätt, men hur jobbigt det än var är jag så oroligt tacksam och glad över att jag hittat en naprapat som är seriös, kunnig, professionell och framför allt intresserad av att hjälpa mig bli av med smärtan. Han accepterar inte min smärta, så varför ska jag göra det?

Det går långt mellan uppdateringarna här. Livet. Det kommer liksom emellan. Hela tiden.

Hela sommaren har gått och jag kommer knappt ihåg vad vi gjort. Jo, vi fick möjligheten att åka 3 dagar till Venedig, bara jag & M. Utan barn. Det var alldeles fantastiskt! Lever fortfarande på den resan trots att det gått flera flera månader.

Kommer också ihåg att vi hade en kusinträff hos oss med alla kusiner med familjer. Firade min bror också som precis fyllt 40. Förutom det var jag & barnen i Göteborg en sväng med min mamma och syster för att hälsa på min andra syster som bor där med sin familj. I övrigt blev sommaren precis som vi tänkt oss… bara hemma och tog det lugnt. Tiden går så himla fort ändå. För oss känns det som om det bara är morgon och kväll, det som händer däremellan vet jag knappt.

Om mindre än 2 veckor firar vi tvillingarna som fyller 1! Kan inte förstå att det redan gått ett helt år sedan de kom. 1 år. Det känns inte som det… samtidigt som det känns som hundra år sedan. Någon som känner igen den känslan?

Nu ska jag hoppa i säng här. Nighty! ♥️

Alltså, herregud vad länge sen det var sist jag skrev ett inlägg. Inte alls meningen att det skulle dröja så här länge, men livet har liksom kommit emellan… Ni som vet ni vet ♥️

Sist jag skrev var tvillingarna 3 månader gamla, nu har de hunnit bli hela 7 (!) månader och rutiner har börjat sätta sig här hemma, så himla skönt! 🙏🏽 Sedan sist har vi gått igenom kolik med Oliwer, närvarat på dop för min gudson/systerson i Göteborg, renoverat köket, döpt tvillingarna & vi har gift oss! 😅🥳

Nu har vi en mycket lugnare period framför oss vilket vi alla ser fram emot. Sommaren verkar göra entré på riktigt nu och semester nalkas för M. Vi har väl egentliga inga direkta planer för semestern. Då det gått en hel del pengar under den senaste tiden kommer vi nog bara vara hemma, njuta i trädgården och besöka familj och vänner. Det räcker gott det känner vi just nu 🥰

Vad har ni för planer i sommar?

Tvillingarna blev 3 månader i lördags. Vad mycket snabbare denna föräldraledighet går jämfört med förra jag hade med Julia. Kanske just därför; att Julia finns och ger oss dagliga utmaningar som upptar mer av vår tid. M börjar jobba imorgon igen så nu startar min vardag och föräldraledighet på egen hand.

 

I natt sov tvillingarna väldigt bra. Vi somnade vid midnatt och jag vaknade första gången vid 07 av väckarklockan. Den var jag snabb på att stänga av och somnade vidare till kl. 08. Jag gick upp för att väcka Julia och M som fortfarande låg och sov. Ungefär 30 minuter senare vaknade Oliwer och strax därefter även Alice. Då hade tvillingarna sovit non-stop sedan midnatt. Det hör visserligen inte till vanligheten, utan oftast brukar Oliwer vilja äta runt 05-06-tiden för att därefter somna om till kl. 08 och då vaknar dem båda. Så ja, oftast är vi tvillingföräldrar faktiskt bortskämda med sömnen… än så länge.

 

Imorse tog vi en powerwalk innan frukost. Det var så himla fint väder; solen sken från den klarblåa himlen och det var alldeles vindstilla. Så skönt!

 

Hade glömt att göra chiapudding igår kväll som jag skulle ha till frukost imorse, så jag åt en chokladpudding från ProPud istället. Gjorde iordning en chiapudding under fm som jag tänkte äta som mellanmål senare i eftermiddag innan middagen. Toppar den med bär och nötter så blir den så där extra smarrig.

Pratade med min syster tidigare idag och vi peppade varandra till ett hälsosammare liv. Haha. Nej, men så här är det. Vi båda har fött barn för ca 3 månader sedan och vill komma tillbaka till våra kroppar, känna oss mer hälsosamma, starkare och piggare. Vi ska därför försöka gå powerwalks samtidigt och ha varandra i telefonen. Min syster bor i Göteborg så vi kan tyvärr inte gå tillsammans. Hur ska vi då börja leva ett mer hälsosammare liv? Jo, nämligen genom att äta nyttigare och träna mer. Jag räknade därför ut för en stund sedan hur många kalorier jag bör äta per dag för att gå ner i vikt. Jag har några graviditetskilon kvar, så nu är det bara att sätta fart. Har googlat på nyttiga frukostar och beställt fina glasburkar som jag ska hälla upp ingredienser i till mina frukostar, på så sätt blir det lite roligare och mer pepp att vara hälsosam 🙂

 

Lånad bild från Lagerhaus.se

 

 

Hoppas veckan startade bra för er allihop och att ni får en mysig kväll.

 

Puss! ❤

 

 

 

 

 

På måndag börjar M jobba igen efter att ha varit föräldraledig med mig sedan tvillingarna kom. I början tyckte jag att det kändes lång tid att vara hemma tillsammans, men jösses vad fort tiden gick! Vad hände?!

Hur som helst, det går bra här hemma även om det är svårt att få tiden att räcka till. Det mest klassiska är när den ena somnat så vaknar den andra. Vi jobbar stenhårt hela tiden med att synka dem, vissa dagar går bättre än andra. De äter oftast samtidigt, men sömnen kan variera. Inte så konstigt kanske, de är ju trots allt två olika individer med olika behov 😉 Många frågar mig om jag aldrig blir stressad… både ja och nej svarar jag då. Klart jag blir stressad över saker som händer i tvillingarnas centrum. Värst är nog när storasyster varit svårsövd och tvillingarna skriker otröstligt så högt att det finns risk för att hon vaknar. Då blir jag stressad för att jag vet hur jobbigt det blir att försöka söva om henne igen + all den tid som vi la ner precis innan på att söva henne blir som förgäves…

Jag försöker vara aktiv på Instagram så mycket som jag bara kan, mest för att det ger mig så mycket inspiration! Dessutom måste jag sysselsätta hjärnan med något annat än blöjbyten, klädbyten, matning, jollrande and so on. För ja… det är ju mestadels bara det som det kretsar kring just nu. Tvillingarna blir 3 månader idag och det är först nu som jag börjar tycka det är lite roligt när de börjar ge respons såsom skratt och leenden. De är riktiga små flirtisar just nu 😉

Den största skillnaden att vara föräldraledig själv är att jag kommer behöva hämta stora tjejen på förskolan under alla eftermiddagar hon är där. Idag både hämtar och lämnar M vilket har underlättat massor! Men det ska nog gå bra det med.

Nu ska jag fortsätta titta lite på Hemnet (när jag väl börjar kan jag inte sluta) innan vi hoppar i säng här. Kolla bara! Huuuuur fint är inte detta? 🤩

Foto: Edward & Partners hämtat från Hemnet

Hoppas ni har en fin lördag! 💋

Jag har nämnt det tidigare och nu gör jag det igen. Det berömda ekorrhjulet som så många av oss springer runt i. Är det verkligen självvalt, eller gör vi det som vi tror förväntas av oss?

Jag har sedan många många år funderat på livet och vad jag skulle vilja att mitt liv innehöll. Jag har sagt högt till mig själv och berättat för andra vad jag drömmer om, inte bara tänkt tyst för mig själv. Det tog ett tag, men när jag väl började göra det insåg jag en sak… att det inte är så lätt att veta vad man vill. Eller inte för mig i alla fall. Att sätta ord på sina drömmar var svårare än vad jag trodde, i alla fall om man ska tänka i de banorna att kanske lämna ekorrhjulet. För det är just det… ekorrhjulet. Vi är många som lever i det, men hur många av oss vill det? Och vad kan man göra åt det?

Själv är jag helt helt säker – jag vill lämna ekorrhjulet. Varför? För att jag vill få ut mer av livet än det här. Okej, missförstå mig rätt nu. Jag älskar mitt liv och vad jag har åstadkommit hittills. Jag lever drömmen med min sambo och mina tre fantastiska barn som jag älskar mer än vad jag kan beskriva. Jag älskar mitt jobb, min bostad och mina vänner. Fullkomligt älskar Stockholm som är den stad jag lever i. MEN! Jag vill mer. Jag vill utveckla livet. Livet 2.0. Kanske låter nördigt, men jag kommer faktiskt inte på ett bättre sätt att beskriva det.

Det jag tänker är… jobba måndag till fredag 8 till 5, stressa hem, laga mat, plocka undan, diska, umgås minimalt med barnen, nattning av barn för att sedan sova själv. Dag ut och dag in. Däremellan ska man dessutom trycka in träningspass för att må bra, umgås med familj, släkt och vänner. Dag ut och dag in. När jag tänker på det får jag paniiik! Jag är inte så säker på om jag vill ha det så. Jag vill inte leva mitt liv så här. Men varför gör jag det? När jag försöker svara på den frågan blir det alltid nåt i stil med ”Jag har inget annat val”. R e a l l y ? ?

Jag VÄGRAR tro att man måste slängas in i det här ekorrhjulet som samhället har utformat åt oss. Jag vill inte det. Jag vill få ut mer av min tid här på jorden. Mer tid med mina barn. Vad, hur och när vet jag inte, men jag är däremot fast besluten om att jag tänker göra ALLT i min makt för att se till så att jag lever det liv jag verkligen vill leva och lova mig själv att förändra det i mitt liv som får mig att må mindre bra. Jag är 35 år idag, om bara några dagar blir jag ytterligare ett år äldre. Tiden bara går…

Jag har ingen aning om vart min filosofi kommer leda mig eller hur mitt liv ser ut om 10 år. Men jag drömmer om ett liv som innehåller mindre stress och mer tid med de som betyder mest – min familj. Vem gör inte det?, tänker ni. Jojo, men hur många är det som gör något åt det?

Hej finisar! 💕

Tänkte jag skulle visa er några av mina privata bilder från året som gått. 2018 var ett unikt år för oss. Vi lyckades bli gravida igen med hjälp av IVF. Tacksamma & lyckliga tog vi oss igenom året – och snabbt gick det!

Vi startade året med en Thailandsresa

2-års kalas hemma hos oss för dottern

Vi fick veta att vi väntade barn

Midsommarfirande hos oss med vänner

Fotbollsfest hos grannarna!

En bilresa till Köpenhamn med familjen och lunch på Strøget

Många långpromenader med våran alldeles egna lilla Lisa ❤

Minst en DIF-match är obligatoriskt varje år

Lillasyster Nina med respektive på besök hos oss från Göteborg

Eskilstuna zoo med familjen

Skärgårdsutflykt

Babyshower på Mornington hotel

Graviditeten fångad på bild 2 dagar innan igångsättning…

Tvillingförlossning, BB och hemkomst ❤

Hoppas ni haft ett magiskt år och att nästa blir minst lika bra.

GOD JUL, FINA NI! 💋

För lite mer än 13 år sedan hände det som man inte trodde kunde hända en själv. På bara några sekunder förändrades mitt liv – för alltid.

En var en helt vanlig dag i mars 2005, det var påsk och lite snö låg kvar på marken. Jag och min kompis hade umgåtts och jag skulle köra hem henne innan jag åkte vidare till jobbet. Då jobbade jag extra på hemtjänsten samtidigt som jag studerade. På E18 på väg hem till min kompis händer det som inte får hända; bilen blir plötsligt okontrollerbar; får sladd och kör som 8:or för att försöka räta upp bilen. Ett tag trodde jag att det skulle gå, men det varade bara i någon millisekund innan jag såg stupet! Stupet rakt ner på sidan av ytterfilen och bergsväggen som skiljde norr- och södergående riktning på motorvägen. Bilen tappar fästet från marken, snurrar runt i hög hastighet som till slut voltar av motorvägen.

Enligt polisrapporten voltade min bil 150 meter i diket längs med E18. Bilen landade varje gång på bilens vänstra långsida, förarsidan, vilket var uppskattningsvis 4 gånger, innan bilen stannade på alla fyra hjulen. Chockade tittade vi oss omkring. Först såg jag att den hela vindrutan i fram hade fått flera sprickor. När jag tittar åt vänster såg jag även att sidobackspegeln var borta. Först blev jag ledsen och orolig och tänkte bara på vad min pappa skulle säga om bilens skador. Där och då förstod jag inte allvaret i olyckan eller vad som ens hade hänt.

Jag och min kompis var hela tiden vid medvetande, men ändå kommer jag inte ihåg så mycket. De säger att det beror på chocken. Många detaljer i min berättelse har jag fått från polisrapporten eller återberättat för mig senare.

Min kompis, vars pappa arbetar som polis i just detta geografiska område, sparkade upp hennes bildörr som hade gått i lås och ringde till sin mamma för att berätta vad som hade hänt. Hennes mamma ringer i sin tur till sin man och frågar om han fått larmet på E18 på polisradion. Mannen blir förvånad och undrar hur hans fru kunde veta, varpå hon säger till sin man: ”Det är Evelina och Linda”. Polisen, Evelinas pappa, som precis skulle hoppa in i polisbilen där en aspirant till polis satt i förarsätet, slet ut aspiranten ur bilen och hoppade in själv, slog på blåljusen och körde i ilfart.

Det stannade några bilar på motorvägen för att hjälpa oss. Jag som var rejält omtumlad, satt i bilen och kunde inte komma någonstans. Min bildörr var intryckt mot mitt ben och mitt huvud, nacke och rygg värkte kraftigt. Jag minns en kvinna som satt i baksätet, bakom förarstolen och kramade om mig bakifrån. Pratade lugnande med mig. Polisen var först på plats av professionen. Det var en pikébuss som kom med flera poliser i. Poliserna som jag såg stod vid sidan om polisbilen fick på sig gula västar, men medan poliserna satte på sig västarna såg jag hur en polis, Evelinas pappa, stångade sig igenom alla sina kollegor och sprang med sin gula väst i handen mot min bil. I minnet springer han i slow motion. När han kommer fram till oss frågar han Evelina om hon är okej, som stod utanför bilen. Sedan flög han in i passargerarsätet bredvid mig.

Sä här efteråt, och framför allt nu när man själv har barn, har jag många gånger tänkt på hur fruktansvärt detta måste ha varit för honom. Få ett larm på polisradion om en otäck trafikolycka på E18 som visar sig vara hans dotter!

Ambulans, brandkår och ambulanshelikopter ansluter till olycksplatsen. Eftersom jag hade så ont i min nacke, rygg och huvud beslutades det att klippa upp bilens tak av brandmännen. En sjuksköterska satt med mig i bilen under en tjock filt som de hade lagt över mitt huvud för att skydda mig när de sågade upp taket. Filten skulle fungera lugnande då det tydligen upplevs som väldigt dramatiskt när taket klipps bort.

En timme ungefär skulle det ta innan taket var borta och brandmännen kunde lyfta ut mig ur bilen. Jag fick på mig en nackkrage innan jag lyftes in i ambulanshelikoptern på bår och flögs till KS Solna.

E18 i södergående riktning var helt avstängd i över en timme den eftermiddagen och tidningarna fick något att skriva om. Bilen? Den bärgades till skroten. Min kompis fick åka ambulans till sjukhuset för kontroll. Hon mådde tack och lov bra förutom lite smärta i ena armbågen.

På sjukhuset skulle jag undersökas och röntgas och blev därför kvar där ett tag. På sjukhuset fick jag hjälp att ringa min pappa som bor i Hälsingland. Han blev så klart orolig och satte sig i bilen omgående och körde ner till Stockholm och KS. Han har aldrig velat berätta hur fort han körde, men har erkänt att han inte körde lagligt en enda meter.

Blev sjukskriven i ett par månader efter detta p.g.a. ihållande fysisk och psykisk smärta. Pappa bodde hos mig första veckan då han inte tyckte jag skulle vara själv. Jag gjorde inget annat än att ligga i sängen den första tiden. Jag var chockad, men också arg, ledsen och besviken på mig själv som hade orsakat olyckan.

Det var först 2 år senare som jag besökte en naprapat för min uppkomna smärta i nacken och tilltagande problem med nacke och rygg som det kunde konstateras att jag har en whiplashskada. Sedan dess har jag haft otaliga besök hos naprapater. Även sjukgymnaster och kiropraktorer har arbetat med mig genom åren. Jag kommer aldrig att bli fri från min dagliga smärta säger dem, men jag kan lära mig att leva med den och reducera den. Idag vet jag vad som fungerar bäst för mig och vad jag behöver göra för att ha möjlighet att hantera min smärta. Men då och då, när jag får som mest ont och nacken krånglar med mig som allra mest, så blir jag alltid påmind om den dagen i mars 2005 och tänker: ”Jag kunde ha varit död”.

Jag är så oerhört tacksam för att livet gav mig en andra chans och att det inte tog slut där och då. Att jag fick chans att leva vidare.

Så det här med trafikolyckor fångar min uppmärksamhet extra mycket och varje gång jag ser en trafikolycka med egna ögon eller på tv får jag sådana obehagskänslor som väcker mina egna minnen. Så till er som ska ut och köra bil i jul vill jag bara säga: Kör försiktigt! ❤

Eftersom många av er önskar läsa min förlossningsberättelse med tvillingarna ska jag nu dela med mig av den. Vill påminna er om att det är MIN upplevelse av förlossningen och att alla förlossningar är olika. Min förlossning var komplikationsfri, gick snabbt och smidigt. För det är jag oerhört tacksam och glad över att jag fick uppleva en så trygg och magisk förlossning som den var. Trevlig läsning ❤

 

MIN FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE

Oliwer & Alice 2018-10-12

 Inskrivning SöS förlossning: 12oktober kl. 16:00

Beräknat förlossningsdatum: 28 oktober

Planerad igångsättning 12 oktober (37+4)

Oliwer föddes: 12 oktober kl. 22:26

Alice föddes: 12 oktober kl. 22:41

Smärtlindring: lustgas

Förlossningsställning: liggandes på rygg i säng

Oliwer vikt & längd: 2712 g & 46 cm

Alice vikt & längd: 2678 g & 45 cm

Oliwer huvudomfång: 35 cm

Alice huvudomfång: 34 cm

 

Jag bad om igångsättning 3 dagar innan den egentliga igångsättningen, anledningen till det var att jag var extremt trött på att vara gravid med tillhörande foglossning, svårt att sova, ont i kroppen och trött. Dessutom var logistiken bättre med barnpassning av Julia och hunden Lisa om det skedde på en fredag istället för en måndag. Jag ringer som blivit tillsagd in till förlossningen på fredagsmorgonen till SöS och får en tid för att komma in, klockan 15 välkomnade de oss. Vi tittar ut genom köksfönstret och ser årets första rådjur på tomten. ”It’s a sign” tänkte jag som var så otroligt nervös.

Julia lämnades på förskolan på morgonen. När Milo gick utanför dörren med henne vart jag alldeles blödig. Började gråta och tänka på hur fin Julia är och hur ledsen jag var som inte skulle få se henne på några dagar och att detta var det sista ögonblicket jag skulle få se henne som enbarnsmamma. Att nästa gång vi ses skulle inte bara vara hon och jag, utan två till barn. Det är en väldigt speciell känsla när man som mamma bara har ett barn tycker jag, det är liksom en känsla av ”vi mot världen”. Jag vinkade hej då till Julia som gick igenom grinden hand i hand med sin pappa. Jag tittade efter dem tills jag inte såg dem längre, stängde dörren och började tokgråta! Jag sörjde! Sörjde att det aldrig mer bara skulle vara jag och Julia. Det kanske låter konstigt och trodde själv att jag skulle tycka det var konstigt efteråt när jag inte längre var gravid, men kan fortfarande förstå den känslan, även om den inte är lika stark som då. Hormonpåslag deluxe där och då 😉

Vid lunchtid åkte jag och Milo och åt pizza i Enskede, vi tänkte att vi behövde fulla på ordentligt med mat och få mycket energi inför förlossningen, haha. Efter det åkte vi hem en snabbis, hämtade väskorna och sen iväg till förlossningen. Jag var så galet nervös inför igångsättningen och svettades som aldrig förr! Milo släpper av mig och väskorna vid huvudentrén medan han åkte och parkerade bilen. Jag sätter mig utanför entrén och väntar på att han ska komma gåendes, som han gjorde i en rask fart uppför den långa backen från Ringvägen. Vi går in tillsammans och blir mottagna av personalen som ber oss vänta i ett väntrum en stund, en stund som blev en timme. Jösses vad nervositeten ökade för varje minut som gick där inne! När vi väl togs emot och skrevs in kändes det mycket bättre. Det var två relativt unga kvinnor som tog emot oss, en barnmorska och en undersköterska. De ordnade med inskrivningen, pratade med oss om olika typer av smärtlindring, ställningar, hur familjesituationen ser ut, om hur vi är som personer, hur vi ville ha det o.s.v. Vi skojade om att det skulle gå fort, ett önskemål då Idol på TV4 började kl. 20 och att jag väldigt gärna ville se det. Vi skrattade gott allihopa till det skämtet, men innerst inne var jag seriös, inte för att få se Idol förstås, utan att det skulle gå fort. De berättade för oss att det kan gå fort eftersom jag är omföderska och att det generellt brukar gå fortare då, trots tvillinggraviditet.

Klockan 17 kom det in en läkare som undersökte mig. Konstaterade att jag var öppen 4 cm men bibehållen 3 cm, vilket innebär att livmodertappen hade 3 cm kvar att bli utplånad helt. Hon tog därefter vattnet på tvilling 1 (Oliwer) och lämnade rummet. Tog vattnet? kanske ni undrar nu… med det menas att man tar hål på fosterhinnorna så att vattenavgång sker. Det kändes som om vattnet forsade ut, och visst kom det mycket vatten! Fick på mig en stor binda för att samla upp allt. Nu tänkte jag; ”sätts det igång nu?” Vi väntade och väntade på att värkarna skulle komma igång, vilket de inte gjorde. Av den anledningen väljer man att sätta värkstimulerande dropp på mig 2 timmar senare, kl. 19. Jag som starkt ogillar nålar var inte så jätteförtjust att de skulle sätta infarten i handen på mig, men hade inte så mycket val.

Därifrån tog det ytterligare 2 timmar, till kl. 21, innan jag fick etablerade värkar. Just precis då, kl. 21, var det skiftbyte, så ny personal kommer in i rummet och får en överlämning framför mig. Själv var jag måttligt irriterad, dels på att tekniken inte fungerade. CTG som skulle vara trådlös funkade inte och de höll på att böka och stöka med den hela tiden, satt om den på magen hundra gånger, fler från personalen tittade på den men kunde inte finna problemet. Det slutade med, efter flera flera timmar av försök, att jag fick byta till den icke trådlösa vilket gjorde att jag inte kom någonstans. Jag kunde resa mig upp ur sängen, men kom inte så mycket längre än så. Mitt i allt slutade skrivaren att fungera också vilket gjorde personalen upptagna med det också. Personalen lämnade en stund, under tiden tittade Milo på skrivaren och fick den att funka igen. Så klart att man ska göra det också! 😉

Milo, som hade satt på Idol på iPad:en kl. 20 småtittade lite på programmet, jag med, tills värkarna kom igång ordentligt kl. 21. Och fort gick det! Än så länge hade jag inte tagit någon smärtlindring alls trots flertalet frågor från både personal och Milo. Jag upplevde tyvärr att personalen inte  var med mig när värkarna drog igång. Kände mig faktiskt väldigt ensam när jag tog varje värk. Milo stod ju där framför mig och gav mig hans mentala stöd, men jag behövde ju mer i form av professionell pepp! Värk efter värk hanterades medan personalen tittade på den förbannade CTG:n som inte fungerade.

Runt kl. 21:30 bad jag om lustgas och vi startade på 30/70 (30 lustgas, 70 syre) som är lägsta dosen. Man kunde höja den ytterligare; 50/50, 60/40 och 70/30. Jag kom ihåg snabbt hur man skulle göra med den och upplevde denna gången att den hjälpte mig mycket mot smärtan. Strax innan krystvärkarna startade höjde vi lustgasen till 50/50. När klockan var 22:15 startade krystvärkarna. Jag som då stod upp och höll i mig i en gåbock/gåstol som jag hängde  på med underarmarna sedan 45 min tillbaka och blev tung i underkroppen kände direkt hur kroppen satte igång krystvärkarna, för plötsligt började jag att krysta utan att vara beredd. Häftigt alltså! 😉 Personalen blev lite småstressade då jag hörde hur de sa nåt i stil med: ”oj, oj, nu har du krystvärkar, vi måste få upp dig på sängen!”. Personalen hade tidigare informerat oss om att de önskade ha mig på rygg i sängen när det är tvillingar så att de lätt kan komma åt magen och tvilling 2 när 1:an är ute för att kunna styra ner tvilling 2 rätt så att 2:an inte skulle vända sig och lägga sig fel i magen. Innan jag hann komma upp i sängen tog jag 2 krystvärkar ståendes med hjälp av gåstolen/gåbocken och tänkte en sekund att ungarna kommer födas nu och ramla rakt ner på golvet, haha! Dem fick upp mig på sängen, på rygg och Milo ställde sig bredvid mig vid huvudändan, på min vänstra sida. Bredvid honom hade jag en undersköterska, längst ner vid benen hade jag en barnmorska och ytterligare en barnmorska stod bredvid tror jag. På min högra sida kommer jag ihåg att jag hade en läkare och i rummet var det ytterligare en undersköterska och en stundent. Studenten kommer jag så väl ihåg, hon var en ung, blond söt tjej som hette Ebba. Världens bästa bemötande! Hon hade det bästa bemötandet av dem alla. Hon var så glad, lugn och trygg. Hennes bemötande var verkligen super!

Jag kommer inte ihåg hur många krystvärkar jag hade med Oliwer, men eftersom han föddes 11 minuter efter att krystvärkarna satte igång kan det inte ha varit särskilt många krystvärkar. Uppskattningsvis runt 5 stycken kanske. Jag kommer ihåg hur jag tänkte: ”Just ja, det var så här det kändes!” Den där speciella känslan av att kroppen gör sitt, trycker på för kung och fosterland. Vilket tryck! Vilken kraft! Urkraft verkligen! När Oliwer nästan var ute fick man höra ”Nu tar du det lugnt, Linda. Inte trycka på nu. Andas. Ta det bara lugnt” och just där och då tryckte kroppen på, jag kunde inte hålla emot. Jag kunde inte göra nåt. Igen hörde jag ”Nej, Linda. Nej. Krysta inte! Du FÅR inte krysta! Nu tar du det lugnt och lyssnar på mig”. Nu var det plötsligt läkaren på min höger sida som pratade. Hon lät väldigt bestämt och hård. Jag blev nästan lite rädd för henne för hon lät så arg. Haha. Till slut hörde jag: nu, Linda. Nu är bebis snart här. Krysta nu. Vi ser huvudet. Krysta! Så ja. Du är jätteduktig! Nu kommer bebisen. Nu ser vi barnet. Lite till bara”. Ungefär så sa dem, använde dem orden och var lugna allihopa. Nu hördes  barnskrik. Direkt började Oliwer skrika. Vi hade valt att inte ta reda på kön innan, så vi visste inget om könet när Oliwer kom ut. Jag pustade ut ordentligt, andades häftigt och tungt. Klockan var nu 22:26. 11 minuter med krystvärkar.

Försökte återhämta mig snabbt, andas mindre snabbt, fokusera. Fokusera på nästa bebis som jag visste också skulle födas. En till. En till skulle ut. Jösses. ”Igeeeen? Aja, det är bara att bita ihop. Nu kööör jag”, tänkte jag! När Oliwer var ute fick han komma till en i personalen som höll i honom. De tyckte innan att jag skulle få upp honom på bröstet, men både jag och Milo hade som önskemål att inte ta emot honom direkt då vi ville fokusera på tvilling nr 2 som skulle födas. Personalen tyckte att Milo åtminstone kunde ta emot men han sa att han så klart ville vara helt fokuserad på mig och stötta mig i det jättejobb jag gör.

Det tog en liten stund, 12 minuter, innan krystvärkarna kom igång igen. Plötsligt så bara kom dem. Från ingenstans. Booom! Läkaren som hela tiden höll sina händer på min mage bekräftade att bebis nr 2 nu är på väg ut. Sååå häftigt! Nu kommer nästa! Nu hade det gått 12 minuter från det att Oliwer föddes. Krystvärkarna kom igång kl. 22:38 och kl. 22:41 var Alice ute. Det räckte med 2 krystvärkar. Oliwer blev alltså storebror med hela 15 minuter.

Väl ute fick jag båda barnen till bröstet samtidigt som låg på mig hud mot hud. En alldeles obeskrivlig känsla när BÅDA var ute, allt hade gått bra och de var två friska barn som vi hade fått! I just den stunden tror jag verkligen på högre makter, mirakel och allt möjligt! Jag är så klart oerhört tacksam för att förlossningen gick så snabbt som den gjorde. Från det att jag fick etablerade värkar tog det alltså inte ens 1,5 timme innan första tvillingen var ute. Det är så magiskt och fantastiskt på alla sätt! Personalen klippte båda navelsträngarna denna gång då Milo inte kände för att göra det denna gången heller. JAtt föda tvillingar trodde jag skulle kännas annorlunda mot att föda ett barn, men det gjorde det inte. Min upplevelse är att det var precis likadant förutom att du gör det två gånger tätt efter varandra, att det är fler personer i rummet och att en läkare håller ett fast grepp om din mage. I övrigt samma känsla. Jag fick för mig att det skulle göra mindre ont med tvilling 2, men tyvärr inte. Enda skillnaden för mig var att det gick snabbare att krysta ut tvilling 2. I övrigt kändes det exakt likadant, samma smärta, samma tryck.

Jag kommer inte riktigt ihåg exakt vad som hände sen, förutom att moderkakorna skulle krystas ut, vilket gjorde väldigt ont! Vad jag förstår satt moderkakorna ihop i varandra på något sätt och var då så klart väldigt stora. Eftervärkarna som kom direkt efteråt gjorde också fasansfullt ont! Jag som sällan klagar var tvungen att säga till hur ont eftervärkarna faktiskt gjorde så att jag fick smärtstillande tabletter med en gång. Personalen berättade för mig att eftervärkarna för en omföderska smärtar i regel mycket mer än för en förstföderska. Så är det nog, för jag kommer inte ihåg att jag alls hade ont efteråt av eftervärkar när Julia föddes.

Inga stygn behövde sys, jag var inte alls skadad på något sätt, vilket var så befriande att höra förstås! Efter det fick vi de goda berömda smörgåsarna och dryck med tillhörande TVÅ svenska flaggor på brickan. JEfteråt bad de mig att gå på toa för att kissa, men eftersom jag inte lyckades med det fick de sätta en kateter och tömma urinblåsan då det är viktigt att urinblåsan inte blir för stor och fylls för mycket för då tar det tydligen längre tid för livmodern att dra ihop sig. Hade ingen aning om det. När väl allt var klart blev vi visade till BB (avdelning 73) som låg en bit bort i sjukhuset. Jag blev körd i rullstol och Milo fick gå bredvid med barnen i en sån där klassisk genomskinlig plastbalja på hjul samt bära alla våra tillhörigheter. Gulliga studenten Ebba och barnmorskan som förlöste mig följde med oss till BB och hjälpte Milo bära våra saker. Innan vi gick in på rummet fick vi varsin kram innan dem lämnade oss.

Klockan var runt 00:30 när vi fick lämna förlossningen och innan vi somnade på vårt rum hann klockan nog bli närmare 03. Vi lyckades sova några timmar, till klockan 07 eller 08 tror jag. Milo hämtade frukost åt oss som vi åt på rummet. Tyvärr fick vi en av avdelningens minsta rum utan eget badrum vilket var lite jobbigt. Vi fick dela badrum med ett annat BB-rum, badrummet låg bara 2 rum ifrån vårat i korridoren, så det var väl inte hela världen, men fortfarande inte det trevligaste direkt.

På avdelning 73 blev vi kvar i 3 nätter och åkte hem måndagen den 15 oktober vid lunchtid. På lördagen den 13 oktober stannade vi inne hela dagen, på söndagen lånade vi en barnvagn från BB och tog en lång härlig höstpromenad genom söders gator upp till Hornsgatan där vi åt på Mc Donald’s. Aldrig har det varit så gott som då! JSolen sken, ljummet i luften och inte alls mycket folk ute. Vi var nog ute och gick i totalt 2,5 timme. Vi satte oss på en bänk i solen och tittade ut över Årstaviken bakom sjukhuset och njöt av den friska luften och att, för en stund, slippa sjukhusmiljön.

Vi skulle åkt hem på söndagen egentligen då allt var grönt förutom Alice som hade ett blåsljud på hjärtat. Dessutom hade hon dagen innan svårt att hålla värmen och hudfärgen. Hon blev för en stund alldeles blåsvart om armar och läppar, men det försvann ganska så snabbt när hon fick ligga hud mot hud på sin pappa i ett par timmar. På måndagen när vi fick ett nytt läkarbesök hördes inte blåsljudet och de kunde konstatera att det var borta. Så skönt! Alla mådde prima och vi fick äntligen åka hem till världens finaste storasyster Julia! ❤