DEN HEMSKA BILOLYCKAN!

För lite mer än 13 år sedan hände det som man inte trodde kunde hända en själv. På bara några sekunder förändrades mitt liv – för alltid.

En var en helt vanlig dag i mars 2005, det var påsk och lite snö låg kvar på marken. Jag och min kompis hade umgåtts och jag skulle köra hem henne innan jag åkte vidare till jobbet. Då jobbade jag extra på hemtjänsten samtidigt som jag studerade. På E18 på väg hem till min kompis händer det som inte får hända; bilen blir plötsligt okontrollerbar; får sladd och kör som 8:or för att försöka räta upp bilen. Ett tag trodde jag att det skulle gå, men det varade bara i någon millisekund innan jag såg stupet! Stupet rakt ner på sidan av ytterfilen och bergsväggen som skiljde norr- och södergående riktning på motorvägen. Bilen tappar fästet från marken, snurrar runt i hög hastighet som till slut voltar av motorvägen.

Enligt polisrapporten voltade min bil 150 meter i diket längs med E18. Bilen landade varje gång på bilens vänstra långsida, förarsidan, vilket var uppskattningsvis 4 gånger, innan bilen stannade på alla fyra hjulen. Chockade tittade vi oss omkring. Först såg jag att den hela vindrutan i fram hade fått flera sprickor. När jag tittar åt vänster såg jag även att sidobackspegeln var borta. Först blev jag ledsen och orolig och tänkte bara på vad min pappa skulle säga om bilens skador. Där och då förstod jag inte allvaret i olyckan eller vad som ens hade hänt.

Jag och min kompis var hela tiden vid medvetande, men ändå kommer jag inte ihåg så mycket. De säger att det beror på chocken. Många detaljer i min berättelse har jag fått från polisrapporten eller återberättat för mig senare.

Min kompis, vars pappa arbetar som polis i just detta geografiska område, sparkade upp hennes bildörr som hade gått i lås och ringde till sin mamma för att berätta vad som hade hänt. Hennes mamma ringer i sin tur till sin man och frågar om han fått larmet på E18 på polisradion. Mannen blir förvånad och undrar hur hans fru kunde veta, varpå hon säger till sin man: ”Det är Evelina och Linda”. Polisen, Evelinas pappa, som precis skulle hoppa in i polisbilen där en aspirant till polis satt i förarsätet, slet ut aspiranten ur bilen och hoppade in själv, slog på blåljusen och körde i ilfart.

Det stannade några bilar på motorvägen för att hjälpa oss. Jag som var rejält omtumlad, satt i bilen och kunde inte komma någonstans. Min bildörr var intryckt mot mitt ben och mitt huvud, nacke och rygg värkte kraftigt. Jag minns en kvinna som satt i baksätet, bakom förarstolen och kramade om mig bakifrån. Pratade lugnande med mig. Polisen var först på plats av professionen. Det var en pikébuss som kom med flera poliser i. Poliserna som jag såg stod vid sidan om polisbilen fick på sig gula västar, men medan poliserna satte på sig västarna såg jag hur en polis, Evelinas pappa, stångade sig igenom alla sina kollegor och sprang med sin gula väst i handen mot min bil. I minnet springer han i slow motion. När han kommer fram till oss frågar han Evelina om hon är okej, som stod utanför bilen. Sedan flög han in i passargerarsätet bredvid mig.

Sä här efteråt, och framför allt nu när man själv har barn, har jag många gånger tänkt på hur fruktansvärt detta måste ha varit för honom. Få ett larm på polisradion om en otäck trafikolycka på E18 som visar sig vara hans dotter!

Ambulans, brandkår och ambulanshelikopter ansluter till olycksplatsen. Eftersom jag hade så ont i min nacke, rygg och huvud beslutades det att klippa upp bilens tak av brandmännen. En sjuksköterska satt med mig i bilen under en tjock filt som de hade lagt över mitt huvud för att skydda mig när de sågade upp taket. Filten skulle fungera lugnande då det tydligen upplevs som väldigt dramatiskt när taket klipps bort.

En timme ungefär skulle det ta innan taket var borta och brandmännen kunde lyfta ut mig ur bilen. Jag fick på mig en nackkrage innan jag lyftes in i ambulanshelikoptern på bår och flögs till KS Solna.

E18 i södergående riktning var helt avstängd i över en timme den eftermiddagen och tidningarna fick något att skriva om. Bilen? Den bärgades till skroten. Min kompis fick åka ambulans till sjukhuset för kontroll. Hon mådde tack och lov bra förutom lite smärta i ena armbågen.

På sjukhuset skulle jag undersökas och röntgas och blev därför kvar där ett tag. På sjukhuset fick jag hjälp att ringa min pappa som bor i Hälsingland. Han blev så klart orolig och satte sig i bilen omgående och körde ner till Stockholm och KS. Han har aldrig velat berätta hur fort han körde, men har erkänt att han inte körde lagligt en enda meter.

Blev sjukskriven i ett par månader efter detta p.g.a. ihållande fysisk och psykisk smärta. Pappa bodde hos mig första veckan då han inte tyckte jag skulle vara själv. Jag gjorde inget annat än att ligga i sängen den första tiden. Jag var chockad, men också arg, ledsen och besviken på mig själv som hade orsakat olyckan.

Det var först 2 år senare som jag besökte en naprapat för min uppkomna smärta i nacken och tilltagande problem med nacke och rygg som det kunde konstateras att jag har en whiplashskada. Sedan dess har jag haft otaliga besök hos naprapater. Även sjukgymnaster och kiropraktorer har arbetat med mig genom åren. Jag kommer aldrig att bli fri från min dagliga smärta säger dem, men jag kan lära mig att leva med den och reducera den. Idag vet jag vad som fungerar bäst för mig och vad jag behöver göra för att ha möjlighet att hantera min smärta. Men då och då, när jag får som mest ont och nacken krånglar med mig som allra mest, så blir jag alltid påmind om den dagen i mars 2005 och tänker: ”Jag kunde ha varit död”.

Jag är så oerhört tacksam för att livet gav mig en andra chans och att det inte tog slut där och då. Att jag fick chans att leva vidare.

Så det här med trafikolyckor fångar min uppmärksamhet extra mycket och varje gång jag ser en trafikolycka med egna ögon eller på tv får jag sådana obehagskänslor som väcker mina egna minnen. Så till er som ska ut och köra bil i jul vill jag bara säga: Kör försiktigt! ❤