MIN TVILLINGFÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE

Eftersom många av er önskar läsa min förlossningsberättelse med tvillingarna ska jag nu dela med mig av den. Vill påminna er om att det är MIN upplevelse av förlossningen och att alla förlossningar är olika. Min förlossning var komplikationsfri, gick snabbt och smidigt. För det är jag oerhört tacksam och glad över att jag fick uppleva en så trygg och magisk förlossning som den var. Trevlig läsning ❤

 

MIN FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE

Oliwer & Alice 2018-10-12

 Inskrivning SöS förlossning: 12oktober kl. 16:00

Beräknat förlossningsdatum: 28 oktober

Planerad igångsättning 12 oktober (37+4)

Oliwer föddes: 12 oktober kl. 22:26

Alice föddes: 12 oktober kl. 22:41

Smärtlindring: lustgas

Förlossningsställning: liggandes på rygg i säng

Oliwer vikt & längd: 2712 g & 46 cm

Alice vikt & längd: 2678 g & 45 cm

Oliwer huvudomfång: 35 cm

Alice huvudomfång: 34 cm

 

Jag bad om igångsättning 3 dagar innan den egentliga igångsättningen, anledningen till det var att jag var extremt trött på att vara gravid med tillhörande foglossning, svårt att sova, ont i kroppen och trött. Dessutom var logistiken bättre med barnpassning av Julia och hunden Lisa om det skedde på en fredag istället för en måndag. Jag ringer som blivit tillsagd in till förlossningen på fredagsmorgonen till SöS och får en tid för att komma in, klockan 15 välkomnade de oss. Vi tittar ut genom köksfönstret och ser årets första rådjur på tomten. ”It’s a sign” tänkte jag som var så otroligt nervös.

IMG_5929.JPG

Julia lämnades på förskolan på morgonen. När Milo gick utanför dörren med henne vart jag alldeles blödig. Började gråta och tänka på hur fin Julia är och hur ledsen jag var som inte skulle få se henne på några dagar och att detta var det sista ögonblicket jag skulle få se henne som enbarnsmamma. Att nästa gång vi ses skulle inte bara vara hon och jag, utan två till barn. Det är en väldigt speciell känsla när man som mamma bara har ett barn tycker jag, det är liksom en känsla av ”vi mot världen”. Jag vinkade hej då till Julia som gick igenom grinden hand i hand med sin pappa. Jag tittade efter dem tills jag inte såg dem längre, stängde dörren och började tokgråta! Jag sörjde! Sörjde att det aldrig mer bara skulle vara jag och Julia. Det kanske låter konstigt och trodde själv att jag skulle tycka det var konstigt efteråt när jag inte längre var gravid, men kan fortfarande förstå den känslan, även om den inte är lika stark som då. Hormonpåslag deluxe där och då 😉

Vid lunchtid åkte jag och Milo och åt pizza i Enskede, vi tänkte att vi behövde fulla på ordentligt med mat och få mycket energi inför förlossningen, haha. Efter det åkte vi hem en snabbis, hämtade väskorna och sen iväg till förlossningen. Jag var så galet nervös inför igångsättningen och svettades som aldrig förr! Milo släpper av mig och väskorna vid huvudentrén medan han åkte och parkerade bilen. Jag sätter mig utanför entrén och väntar på att han ska komma gåendes, som han gjorde i en rask fart uppför den långa backen från Ringvägen. Vi går in tillsammans och blir mottagna av personalen som ber oss vänta i ett väntrum en stund, en stund som blev en timme. Jösses vad nervositeten ökade för varje minut som gick där inne! När vi väl togs emot och skrevs in kändes det mycket bättre. Det var två relativt unga kvinnor som tog emot oss, en barnmorska och en undersköterska. De ordnade med inskrivningen, pratade med oss om olika typer av smärtlindring, ställningar, hur familjesituationen ser ut, om hur vi är som personer, hur vi ville ha det o.s.v. Vi skojade om att det skulle gå fort, ett önskemål då Idol på TV4 började kl. 20 och att jag väldigt gärna ville se det. Vi skrattade gott allihopa till det skämtet, men innerst inne var jag seriös, inte för att få se Idol förstås, utan att det skulle gå fort. De berättade för oss att det kan gå fort eftersom jag är omföderska och att det generellt brukar gå fortare då, trots tvillinggraviditet.

Klockan 17 kom det in en läkare som undersökte mig. Konstaterade att jag var öppen 4 cm men bibehållen 3 cm, vilket innebär att livmodertappen hade 3 cm kvar att bli utplånad helt. Hon tog därefter vattnet på tvilling 1 (Oliwer) och lämnade rummet. Tog vattnet? kanske ni undrar nu… med det menas att man tar hål på fosterhinnorna så att vattenavgång sker. Det kändes som om vattnet forsade ut, och visst kom det mycket vatten! Fick på mig en stor binda för att samla upp allt. Nu tänkte jag; ”sätts det igång nu?” Vi väntade och väntade på att värkarna skulle komma igång, vilket de inte gjorde. Av den anledningen väljer man att sätta värkstimulerande dropp på mig 2 timmar senare, kl. 19. Jag som starkt ogillar nålar var inte så jätteförtjust att de skulle sätta infarten i handen på mig, men hade inte så mycket val.

Därifrån tog det ytterligare 2 timmar, till kl. 21, innan jag fick etablerade värkar. Just precis då, kl. 21, var det skiftbyte, så ny personal kommer in i rummet och får en överlämning framför mig. Själv var jag måttligt irriterad, dels på att tekniken inte fungerade. CTG som skulle vara trådlös funkade inte och de höll på att böka och stöka med den hela tiden, satt om den på magen hundra gånger, fler från personalen tittade på den men kunde inte finna problemet. Det slutade med, efter flera flera timmar av försök, att jag fick byta till den icke trådlösa vilket gjorde att jag inte kom någonstans. Jag kunde resa mig upp ur sängen, men kom inte så mycket längre än så. Mitt i allt slutade skrivaren att fungera också vilket gjorde personalen upptagna med det också. Personalen lämnade en stund, under tiden tittade Milo på skrivaren och fick den att funka igen. Så klart att man ska göra det också! 😉

Milo, som hade satt på Idol på iPad:en kl. 20 småtittade lite på programmet, jag med, tills värkarna kom igång ordentligt kl. 21. Och fort gick det! Än så länge hade jag inte tagit någon smärtlindring alls trots flertalet frågor från både personal och Milo. Jag upplevde tyvärr att personalen inte  var med mig när värkarna drog igång. Kände mig faktiskt väldigt ensam när jag tog varje värk. Milo stod ju där framför mig och gav mig hans mentala stöd, men jag behövde ju mer i form av professionell pepp! Värk efter värk hanterades medan personalen tittade på den förbannade CTG:n som inte fungerade.

Runt kl. 21:30 bad jag om lustgas och vi startade på 30/70 (30 lustgas, 70 syre) som är lägsta dosen. Man kunde höja den ytterligare; 50/50, 60/40 och 70/30. Jag kom ihåg snabbt hur man skulle göra med den och upplevde denna gången att den hjälpte mig mycket mot smärtan. Strax innan krystvärkarna startade höjde vi lustgasen till 50/50. När klockan var 22:15 startade krystvärkarna. Jag som då stod upp och höll i mig i en gåbock/gåstol som jag hängde  på med underarmarna sedan 45 min tillbaka och blev tung i underkroppen kände direkt hur kroppen satte igång krystvärkarna, för plötsligt började jag att krysta utan att vara beredd. Häftigt alltså! 😉 Personalen blev lite småstressade då jag hörde hur de sa nåt i stil med: ”oj, oj, nu har du krystvärkar, vi måste få upp dig på sängen!”. Personalen hade tidigare informerat oss om att de önskade ha mig på rygg i sängen när det är tvillingar så att de lätt kan komma åt magen och tvilling 2 när 1:an är ute för att kunna styra ner tvilling 2 rätt så att 2:an inte skulle vända sig och lägga sig fel i magen. Innan jag hann komma upp i sängen tog jag 2 krystvärkar ståendes med hjälp av gåstolen/gåbocken och tänkte en sekund att ungarna kommer födas nu och ramla rakt ner på golvet, haha! Dem fick upp mig på sängen, på rygg och Milo ställde sig bredvid mig vid huvudändan, på min vänstra sida. Bredvid honom hade jag en undersköterska, längst ner vid benen hade jag en barnmorska och ytterligare en barnmorska stod bredvid tror jag. På min högra sida kommer jag ihåg att jag hade en läkare och i rummet var det ytterligare en undersköterska och en stundent. Studenten kommer jag så väl ihåg, hon var en ung, blond söt tjej som hette Ebba. Världens bästa bemötande! Hon hade det bästa bemötandet av dem alla. Hon var så glad, lugn och trygg. Hennes bemötande var verkligen super!

Jag kommer inte ihåg hur många krystvärkar jag hade med Oliwer, men eftersom han föddes 11 minuter efter att krystvärkarna satte igång kan det inte ha varit särskilt många krystvärkar. Uppskattningsvis runt 5 stycken kanske. Jag kommer ihåg hur jag tänkte: ”Just ja, det var så här det kändes!” Den där speciella känslan av att kroppen gör sitt, trycker på för kung och fosterland. Vilket tryck! Vilken kraft! Urkraft verkligen! När Oliwer nästan var ute fick man höra ”Nu tar du det lugnt, Linda. Inte trycka på nu. Andas. Ta det bara lugnt” och just där och då tryckte kroppen på, jag kunde inte hålla emot. Jag kunde inte göra nåt. Igen hörde jag ”Nej, Linda. Nej. Krysta inte! Du FÅR inte krysta! Nu tar du det lugnt och lyssnar på mig”. Nu var det plötsligt läkaren på min höger sida som pratade. Hon lät väldigt bestämt och hård. Jag blev nästan lite rädd för henne för hon lät så arg. Haha. Till slut hörde jag: nu, Linda. Nu är bebis snart här. Krysta nu. Vi ser huvudet. Krysta! Så ja. Du är jätteduktig! Nu kommer bebisen. Nu ser vi barnet. Lite till bara”. Ungefär så sa dem, använde dem orden och var lugna allihopa. Nu hördes  barnskrik. Direkt började Oliwer skrika. Vi hade valt att inte ta reda på kön innan, så vi visste inget om könet när Oliwer kom ut. Jag pustade ut ordentligt, andades häftigt och tungt. Klockan var nu 22:26. 11 minuter med krystvärkar.

Försökte återhämta mig snabbt, andas mindre snabbt, fokusera. Fokusera på nästa bebis som jag visste också skulle födas. En till. En till skulle ut. Jösses. ”Igeeeen? Aja, det är bara att bita ihop. Nu kööör jag”, tänkte jag! När Oliwer var ute fick han komma till en i personalen som höll i honom. De tyckte innan att jag skulle få upp honom på bröstet, men både jag och Milo hade som önskemål att inte ta emot honom direkt då vi ville fokusera på tvilling nr 2 som skulle födas. Personalen tyckte att Milo åtminstone kunde ta emot men han sa att han så klart ville vara helt fokuserad på mig och stötta mig i det jättejobb jag gör.

Det tog en liten stund, 12 minuter, innan krystvärkarna kom igång igen. Plötsligt så bara kom dem. Från ingenstans. Booom! Läkaren som hela tiden höll sina händer på min mage bekräftade att bebis nr 2 nu är på väg ut. Sååå häftigt! Nu kommer nästa! Nu hade det gått 12 minuter från det att Oliwer föddes. Krystvärkarna kom igång kl. 22:38 och kl. 22:41 var Alice ute. Det räckte med 2 krystvärkar. Oliwer blev alltså storebror med hela 15 minuter.

Väl ute fick jag båda barnen till bröstet samtidigt som låg på mig hud mot hud. En alldeles obeskrivlig känsla när BÅDA var ute, allt hade gått bra och de var två friska barn som vi hade fått! I just den stunden tror jag verkligen på högre makter, mirakel och allt möjligt! Jag är så klart oerhört tacksam för att förlossningen gick så snabbt som den gjorde. Från det att jag fick etablerade värkar tog det alltså inte ens 1,5 timme innan första tvillingen var ute. Det är så magiskt och fantastiskt på alla sätt! Personalen klippte båda navelsträngarna denna gång då Milo inte kände för att göra det denna gången heller. JAtt föda tvillingar trodde jag skulle kännas annorlunda mot att föda ett barn, men det gjorde det inte. Min upplevelse är att det var precis likadant förutom att du gör det två gånger tätt efter varandra, att det är fler personer i rummet och att en läkare håller ett fast grepp om din mage. I övrigt samma känsla. Jag fick för mig att det skulle göra mindre ont med tvilling 2, men tyvärr inte. Enda skillnaden för mig var att det gick snabbare att krysta ut tvilling 2. I övrigt kändes det exakt likadant, samma smärta, samma tryck.

Jag kommer inte riktigt ihåg exakt vad som hände sen, förutom att moderkakorna skulle krystas ut, vilket gjorde väldigt ont! Vad jag förstår satt moderkakorna ihop i varandra på något sätt och var då så klart väldigt stora. Eftervärkarna som kom direkt efteråt gjorde också fasansfullt ont! Jag som sällan klagar var tvungen att säga till hur ont eftervärkarna faktiskt gjorde så att jag fick smärtstillande tabletter med en gång. Personalen berättade för mig att eftervärkarna för en omföderska smärtar i regel mycket mer än för en förstföderska. Så är det nog, för jag kommer inte ihåg att jag alls hade ont efteråt av eftervärkar när Julia föddes.

Inga stygn behövde sys, jag var inte alls skadad på något sätt, vilket var så befriande att höra förstås! Efter det fick vi de goda berömda smörgåsarna och dryck med tillhörande TVÅ svenska flaggor på brickan. JEfteråt bad de mig att gå på toa för att kissa, men eftersom jag inte lyckades med det fick de sätta en kateter och tömma urinblåsan då det är viktigt att urinblåsan inte blir för stor och fylls för mycket för då tar det tydligen längre tid för livmodern att dra ihop sig. Hade ingen aning om det. När väl allt var klart blev vi visade till BB (avdelning 73) som låg en bit bort i sjukhuset. Jag blev körd i rullstol och Milo fick gå bredvid med barnen i en sån där klassisk genomskinlig plastbalja på hjul samt bära alla våra tillhörigheter. Gulliga studenten Ebba och barnmorskan som förlöste mig följde med oss till BB och hjälpte Milo bära våra saker. Innan vi gick in på rummet fick vi varsin kram innan dem lämnade oss.

Klockan var runt 00:30 när vi fick lämna förlossningen och innan vi somnade på vårt rum hann klockan nog bli närmare 03. Vi lyckades sova några timmar, till klockan 07 eller 08 tror jag. Milo hämtade frukost åt oss som vi åt på rummet. Tyvärr fick vi en av avdelningens minsta rum utan eget badrum vilket var lite jobbigt. Vi fick dela badrum med ett annat BB-rum, badrummet låg bara 2 rum ifrån vårat i korridoren, så det var väl inte hela världen, men fortfarande inte det trevligaste direkt.

På avdelning 73 blev vi kvar i 3 nätter och åkte hem måndagen den 15 oktober vid lunchtid. På lördagen den 13 oktober stannade vi inne hela dagen, på söndagen lånade vi en barnvagn från BB och tog en lång härlig höstpromenad genom söders gator upp till Hornsgatan där vi åt på Mc Donald’s. Aldrig har det varit så gott som då! JSolen sken, ljummet i luften och inte alls mycket folk ute. Vi var nog ute och gick i totalt 2,5 timme. Vi satte oss på en bänk i solen och tittade ut över Årstaviken bakom sjukhuset och njöt av den friska luften och att, för en stund, slippa sjukhusmiljön.

Vi skulle åkt hem på söndagen egentligen då allt var grönt förutom Alice som hade ett blåsljud på hjärtat. Dessutom hade hon dagen innan svårt att hålla värmen och hudfärgen. Hon blev för en stund alldeles blåsvart om armar och läppar, men det försvann ganska så snabbt när hon fick ligga hud mot hud på sin pappa i ett par timmar. På måndagen när vi fick ett nytt läkarbesök hördes inte blåsljudet och de kunde konstatera att det var borta. Så skönt! Alla mådde prima och vi fick äntligen åka hem till världens finaste storasyster Julia! ❤

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s