BESKEDET

Enda sedan bilolyckan 2005 har jag haft min whiplash, en skada som orsakat smärta i nacke och rygg v a r j e d a g. Jag visste inte från början att jag ådragit mig en whiplashskada, men jag visste att det var något allvarligt som aldrig skulle försvinna.

Under alla dessa år har jag dealat med smärtan. Accepterat den, men inte skadan. Accepterat att jag har ont & kommer att ha ont. För alltid. Accepterat en viss rädsla av en oviss framtid för min hälsa, eller ska jag säga ohälsa?!

Sedan några år tillbaka har jag en fantastisk naprapat som jag besöker vid behov. Han är min räddare i nöden. En person som påminner mig om nuet, men hjälper mig att glömma framtiden. Efter att han uppmanade mig att låta mig själv röntgas fick jag igår röntgenutlåtandet förklarat för mig med mina egna röntgenbilder. Jag fick för första gången se min nacke och jämförd med en annan nacke. En frisk nacke. Wow! Vilken käftsmäll! Jag visste att jag har en skadad nacke men jag visste inte hur mycket sanning som skulle kunna visas på röntgenbilderna.

Beskedet var att nacken är allt annat än bra. MEN! Den går att jobba med & den går att få bättre. En nyhet som borde höja mig till skyarna. Kanske behöver informationen sjunka in först innan jag kan glädjas åt beskedet. Men just nu är jag lite omtöcknad… Tidigare har det varit relativt enkelt att förneka, men nu är det röntgenbilderna, sanningen, det enda jag ser.

Det var en jobbig dag igår på flera sätt, men hur jobbigt det än var är jag så oroligt tacksam och glad över att jag hittat en naprapat som är seriös, kunnig, professionell och framför allt intresserad av att hjälpa mig bli av med smärtan. Han accepterar inte min smärta, så varför ska jag göra det?